Järla gård brukades redan under forntiden och tillhörde på 1490-talet Sten Sture d.ä. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1700-talet.
(Foto: Karl Gabor, 2002)

En märklig person i Järlas historia är "Vackra kullan" eller Pilt Karin Ersdotter som hon egentligen hette från födseln i Leksand 1814. Hon fick anställning på Järla gård hösten 1833 med uppgiften att varje dag fara in till Stortorget i Stockholm och sälja gårdens mjölk. Redan i november samma år kunde tidningarna berätta hur folk samlades omkring henne för att beundra hennes skönhet. Polisen klagade på att folksamlingar på upp till tusen personer kunde proppa

De Lavals Ångturbinfabrik strax efter anläggningen 1896. (Fotograf okänd.) I början av 1960-talet uppfördes bostadsområdet Ekudden efter ritningar av arkitekten Sture Frölén. Bef bild kan användas här (Foto: Karl Gabor, 1997)

igen gatorna för hennes skull. Kända och okända konstnärer bad att få måla hennes porträtt. Fint herrskap bjöd hem henne på fester för att förgylla sina salonger. Under vintern 1834 blev hon närmast hysteriskt firad. När hon i början av maj skulle resa hem till Dalarna blev hon först uppkallad till kungen för att motta en avskedsgåva och sedan under folkets jubel av en riksdagsman bli ledsagad till ångaren Yngve Frej som skulle föra henne från Riddarholmskajen till Västerås, där hon hela tiden var omsvärmad av en stor folkmassa innan hon kunde resa vidare.

Den bekväma sjöförbindelsen med industrierna på Södermalm var anledning till den första industrietableringen (läderfabriken) i Järla 1888. Några år senare köptes Järla för den under byggnad varande Saltsjöbanans räkning med avsikten att industritomter skulle avstyckas och säljas till företag som kunde tänkas ha nytta av järnvägen och på så sätt bidra till dess ekonomi. Dominerande företag i Järla blev De Lavals Ångturbin som började sin verksamhet där 1896 i en redan från början storslagen anläggning.

I början av 1960-talet beslöts att successivt avveckla turbinfabriken. Lokalerna hyrdes ut till diverse småföretag fram till 1998, då området köptes av Wihlborgs, HSB och Riksbyggen, som tog fram ett gemensamt förslag till återanvändning för arbete och bostäder med planerat färdigställande 2004. Avsikten är att bevara de historiskt viktiga industrilokalerna som ett spännande inslag i en tät småstadsmiljö med omväxlande gaturum.

Litt: Munthe, Carl. Järla gård och dess ägare. I Nackaboken 1963, s.51ff
       Nordström, Alf. Gravfältet vid Järla. I Nackaboken 1963, s38ff.

Läderfabriken/Ättiksfabriken

Järla läderfabrik grundades redan 1888. Byggnaden har  senare också varit ättiksfabrik. (Foto: Gunnar Sillén, 1993)

Fabriken vid Järlasjöns strand byggdes 1888 för Joh. Wideqvists Läder- och Remfabriksaktiebolag. Där tillverkades bland annat drivremmar av den typ som i nästan alla fabriksmiljöer förr i världen smällande och svirrande överförde kraft från snurrande axelledningar i taket till slamrande maskiner på golvet. Fabriken fick en silvermedalj vid industriutställningen i Stockholm 1897 för "en utmärkt och effektfullt ordnad utställning omkring ett halfliggande lejon, som aftecknar sig mot en strålande sol".

Fabriken gick 1905 upp i AB Stockholms Förenade Läder- och Remfabriker, men kallades allmänt Järla Läderfabrik, vilket namn också bevarats på fasaden trots att byggnaden under 25 år från mitten av 1920-talet fungerade som ättiksfabrik för firman Th. Winborg & Co. När ättikstillverkningen flyttades omkring 1950 togs fabrikslokalerna över av de Lavals Ångturbin och har senare rymt diverse småföretag. Större delen av fabriken byggs nu om för nya ändamål.

Läderfabriken efter vykort från 1900-talets början.	Anställda vid Winborgs ättiksfabrik på 1930-talet. Mannen med ljusa damasker längst fram till vänster är direktör Meyersson omgiven av sina söner. (Fotograf okänd)	Läderfabrikens arbetarbostäder vid Garveribacken innan de revs på 1950-talet för att ge plats åt bostadsområdet Ekudden. (Foto: E. Ericsson 1955)

De Lavals Ångturbin

Verkmästare Carl Loffman med en nytillverkad Zetapump omkring 1905. (Fotograf okänd) Turbinfabriken byggdes ut och flyttade till Finspång. Området har sedan använts för småindustri, konstnärsateljéer m.m. En gavel påminner om tiden som varit. (Foto: Gunnar Sillén, 1993)

Gustaf de Laval hade redan nära samröre med Wallenbergsfamiljen när han erbjöds att flytta sin tillverkning av ångturbiner från Kungsholmen till Saltsjöbanans mark i Järla. Bland annat hade han levererat ett koleldat och ångturbindrivet elektricitetsverk till Saltsjöbaden. Genom sitt höga varvtal var ångturbinen särskilt lämpad att driva elektriska generatorer (dynamomaskiner) och genom samarbete med ASEA (också ett Wallenbergsföretag) fick företaget en mycket stark position vid landets elektrifiering. Det var ännu ekonomiskt omöjligt att överföra elektrisk kraft några längre sträckor varför koleldade ångturbiner syntes vara enda framtiden för elproduktionen i städer och fabriker långt från vattenfall.

Fabriken i Järla började byggas 1896 och beskrevs 1897 av Gunnar Ekerot i "Svenska industriella verk och anläggningar":

Fröken Lång på kontoret 1959 med ett turbinhjul av fabrikens tillverkning. (Fotograf okänd) En elev vid de Lavals yrkesskola år 1958. (Foto: E. Ericsson) Ett elektriskt kopplingsbor d med reglage, mätare och strömbrytare . "Akta fickuren vid närmandet till maskinerna!" står det på skyltarna. Omkring 1900. (Fotograf okänd)

Maskinverkstaden är genom alla de moderna anordningar, som tillämpas, en af de mest praktiska man torde kunna finnna i vårt land. Till följd af det omsorgsfulla studium, som nedlagts på sågtakens konstruktion, är verkstaden särdeles glad och ljus samt varm och hälsosam. Hela det väldiga verkstadsgolvet är täckt med cement, och för arbetets snabba bedrifvande har man inrättat allt så förmånligt som möjligt.

Järlafabriken levererade också ström till Sicklaöns första elabonnenter.
Fabriken byggdes senare ut i flera omgångar fram till 1959 då de Lavals Ångturbin slogs samman med STAL i Finspång. Det sammanslagna bolaget beslöt 1962 att successivt avveckla verksamheterna i Järla eller flytta över dem till Finspång.

Av de Lavals fabrik är de äldsta delarna bevarade och pietetsfullt upprustade för nya ändamål. Det är den långa turbinhallen med sin välkända gavel, det är den mångskeppiga sågtaksförsedda maskinhallen, det är det fristående gjuteriet och det är kontoret med sina rikt dekorerade tegelfasader.

Litt: Munthe, Curt. De Lavals ångturbin - en världsbekant Nackaindustri. I Nackaboken 1964, s.96ff.

Svenska Karbid, Gasaccumulator (AGA)

Svenska Karbid & Acetylén AB startades 1899 av Axel Nordvall för tillverkning av mindre gasdrivna belysningsanläggningar för järnvägsvagnar och liknande. Firman köpte den nordiska patenträtten på en fransk uppfinning att lösa acetyléngas i aceton och anställde Gustaf Dalén som överingenjör.

Svenska Karbid ombildades 1904 till Gasaccumulator AB. Nordvall lyckades övertala Dalén att stanna som konsulterande ingenjör. Året därpå presenterade Dalén för Lotsverket sin konstruktion av en klippapparat som innebar att gasförbrukningen vid fybelysning kunde minskas med nio tiondelar. Gasaccumulator övertog exploateringen av Daléns uppfinning och början till ett världsföretag var lagd. Nästa stora uppfinning var sammansättningen av den massa som man skulle fylla gastuberna med för att minska explosionsrisken. Den tredje uppfinningen var solventilen som presenterades 1907.

Då räckte fabrikslokalerna i Järla och de sexton som arbetade där inte längre till för bolagets behov. Nya lokaler skaffades på annat håll. Den explosionsfarligaste tillverkningen, fyllning av tuber, behölls dock i Järla ytterligare några år.

Bolaget ombildades 1909 till Svenska AB Gasaccumulator (AGA) och med en viss tvekan gick Gustaf Dalén med på att låta sig anställas som verkställande direktör. Från 1912 hade bolaget sin hemvist på Lidingö.