Sicklaön var under forntiden en väl belägen skärgårdsö vid stora farleden från havet in i Mälardalen. Farleden gick då söder om Sicklaön och det var intill den som de äldsta gårdarna Sickla och Järla uppstod. Under medeltiden växte staden Stockholm fram samtidigt som landhöjningen tvingade fram en flyttning av stora farleden till norr om Sicklaön. De självständiga gårdarna på Sicklaön donerades till Klara kloster i Stockholm, förmodligen med löfte om förböner som motprestation.
Reformationen 1527 innebar att klostren stängdes och att klosterjord drogs in till staten, men också att staten tog över ansvar för exemplelvis socialvård. Sicklaöns fortsatta historia fick sin prägel av 1551 års beslut att inrätta Danvikens hospital som ett led i Gustav Vasas fattigvårdspolitik. Avsikten var att flytta fattiga och sjuka från Stockholms innerstad till den just åtkomna marken i stadens utkant. För att finansiera verksamheten skulle hospitalet få disponera alla inkomster från Danvikens vattenkvarn och åtskilliga gårdar på och omkring Sicklaön.
Flygbild (Foto: O. Badh 1932)
Redan under 1700-talet började Danviken få inkomster från utarrendering av mark till industriella verksamheter som tjär- och salthantering. Under 1800-talet blev de storstadsanknutna industriella verksamheterna allt viktigare med såväl varvsrörelse som oljeupplag, konstgödningsfabrik, storkvarnar och mycket annat. Samtidigt fick hospitalet också inkomster från utarrendering av mark till sommarnöjen, framförallt utefter Sicklaöns norra strand där man i behaglig
skugga kunde njuta av vackert solbelyst utsikt över vattnet in mot Stockholm.
Industrin tog under 1900-talet allt större plats på Sicklaön. Bara trafikanläggningar förbrukade mark snabbare. Märklig var den snabba industrinedläggningen som omkring 1990 lämnade stora markområden avrivna eller med mer eller mindre tomma lokaler.
Efter 2000 har Sicklaön börjat visa upp en ny identitet som arbets- och bostadsområde med speciella kvaliteter som god arkitektur och närhet till såväl stad som land.
Litt: Jansson, E.Alfred. “Ur Sicklaös historia.” i Nackaboken 1966, s.43ff