Christian Erikssons snabba skridskoåkare står för evigt fastfrusen i marken nedanför Grand Hotel i Saltsjöbaden. Om det så är vinter eller sommar. Det är som om någon av det unga friluftsparadisets turister med sin dyrbara kamera hade tagit ett kort; eller ett ”snapshot” som man sa. Men ett kort som vägrar gulna eller förmildrande blekas av tiden. En skiss till skulpturen fick Tor Hedberg att tala om hur ett helt nytt, förut oprövat rörelsemotiv studerats med en inträngande realism och återgivits med en ”sammanfattningens styrka och klarhet som leda tanken till antikens storverk i denna art”. Men den skissen som återgav skridskolöparen helt naken så när som på ett prydligt skägg av sekelskiftsmodell väckte också en del löje: naken på skridskor! Så när skulpturen var färdig 1910 hade skridskolöparen fått sportkläder men istället blivit skägglös. Det är inte så lätt med realism. Tänk om de gamla grekerna åkt skridskor istället för att kasta diskus! Då hade man vetat hur man skulle gestalta skridskoåkning. Kanske tänkte beställaren K.A. Wallenberg verkligen att skulpturen skulle idealisera idrotten. Kanske tänkte han bara att den skulle göra reklam för Saltsjöbaden som vintersportort. Men idag är det förstelningen som är mest påtaglig. Inte bara kläderna utan hela posen är urmodig. (Gunnar Sillén)